Ni som följt mig länge vet att jag gång på gång skrivit om mina kissar. En av dem är en särskilt speciell herre. Tyvärr föddes han i helt fel kropp och sjukdomarna har varit många. Väldigt många. Veterinärbesöken likaså, operationer och flertalet medicinkurer har han gått igenom. Vi har givit honom medicin varje dag i 3 års tid för att reda ut en av sjukdomarna. Tyvärr påverkar medicinen den övriga kroppen och vi visste att det någon gång skulle krocka. Att han behövde medicinen för den ena sjukdomen men att kroppen inte skulle klara av mer kortison. I år har han varit hos veterinärer 5 gånger, varav en operarion har gjorts och en längre vistelse. Alla gånger har han klarat sig, mot alla odd. Vi har levt med hans död så nära inpå oss, flera gånger har vi sörjt hans bortgång i förväg för att sedan skratta åt att hans enorma livsvilja ännu en gång räddat honom.

De senaste veckorna har döden varit och knackat på varje dag. Vi har levt med kniven mot strupen och gråtit otaliga gånger då vi trott att det varit kört. Vi har givit medicin, ökat dosen, sänkt dosen, vi har smörjt honom i rumpan med salva, duschat honom fri från bajs och vi har kokat fisk åt honom varje dag. Vi har provat allt men vetat att tiden är kommen -det är nu han aldrig kan bli bra igen. Vi ville så gärna låta honom få njuta ordentligt av vårt nya boende som givit den gamla hariga innekatten skinn på näsan och ett spännande uteliv..

Imorse ringde jag det där samtalet. De där när man säger att man behöver avliva sin katt, "ju förr desto bättre", säger man sedan och gråter.

Vi bokade hembesök. Bara jag var hemma, sambon jobbade och ville inte alls vara med. Jag grät ihjäl mig innan, en hel dag skulle jag vänta dessutom. Grät så att jag behövde kräkas och sådär så att käkarna värker. Våndades. Gav kissen extra kärlek och god mat, sån som hans mage egentligen inte klarar av. Nu spelade det ingen roll.

Han dog i min famn och han var en sån där riktig kompis. I 8 år har han sovit på min mage, bortsett från när jag var höggravid och nyförlöst, då låg han bredvid.

Älskade älskade Ian. I ditt nästa liv önskar jag dig en kropp lika orubbligt stark som ditt psyke.

Tack för all kärlek. Jag saknar dig kompis.

 

JZ79

25 maj 2015 20:33

Å kära du vad jag lider med dig 😢
Stor kram till dig!!! ❤️❤️❤️

http://jz79.wordpress.com

 

Maria

25 maj 2015 20:36

Så ledsamt och sorgligt och fint skrivet. Jag minns Majas nyfikna iakttagelser kring Ian, i din trygga famn. Kramar och kärlek till er!

 

tanniz

25 maj 2015 20:59

Åh. Som djurägare så känner jag verkligen med dig. Förstår att det var en jobbig tid och ett mycket tufft beslut. Vi står själva inför det inom en snart framtid och vi sörjer som du säger redan nu. Mycket kärlek ger djuren och det är riktigt tomt när de måste lämna.
Kram

http://tanniz.bloggo.nu

 

Fiffig

26 maj 2015 06:12

Så fina ord om en kär vän! Nu har han inte ont mer ❤️

http://fiffig.bloggo.nu

 

C

27 maj 2015 19:07

Stor kram <3

http://spyor.blogg.se

 

Anna

29 maj 2015 22:13

Det känns bra att veta att er lilla vän fick så många bra år extra bara tack vare er. På sikt kan ni glädjas åt att ni fick ha honom. Vet hur det känns.

Karin

29 maj 2015 22:38

Tack

 

Maria

31 maj 2015 07:25

Denna dikten är så fin, upphovsmannen är okänd. Den har gett mig lite stöd i tanken då 4 fotade vänner gått över regnbågsbron.
Fortsätt gå jag är alldeles bakom dig.
Vänd dig inte om, du kommer inte att se mig där.
Jag är med dig, fast du inte ser mig.
Jag finns i dina tankar om dagen och i dina drömmar om natten.
Jag har det bra nu.
Så fortsätt att gå, för jag är alldeles bakom dig ändå.

http://Kampfisken.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...